Jag blir så himla ofta besviken. Sådär äckligt jävla besviken. Och det är nog den värsta känslan jag just nu kan komma att tänka på. Jag bygger upp höga förhoppningar hela tiden. Vad det nu än är så tänker jag mig att det ska bli på ett sätt, sen så slutar det med att bli ett annat. Jag hatar att jag gör så.
 
Alldeles precis just nu, är jag besviken. Besviken på att den här kvällen inte slutade som jag ville. Även ifall Oskar tydligt sa "Jag KANSKE kommer. Kanske, vi får se hur det blir." Och jag försökte tänka hela tiden, att KANSKE, EVENTUELLT, ALTERNATIVT så kommer han hit. Och då fortsatte jag tänka, att då så ska vi dricka te och kolla på film i min säng och det kommer bli så himla mysigt och bra.
 
Men, nu blev det inte så. Det fungerade helt enkelt inte. Och nu är jag sådär äckligt jävla besviken. Jag hatar det. Men det finns liksom ingenting man kan göra åt det, det är jag som måste försöka tänka att, det kan hända att det inte blir av. Det kan hända att någonting gör att det ställs in. Men det fångas inte upp i min hjärna, det stöts bort och sen slutar det sådär. Att jag blir sådär otroligt ledsen och sådär äckligt jävla besviken och mitt hjärta slits itu och jag får en värk i magen och jag vill gå in på mitt rum och lyssna på min deppmode-lista och gråta i en timme.
 
Men också så inbillar jag mig att jag gör fel, jag ska inte tänka sådär, för ibland sker det som gör en ledsen, och det måste man få bli. Men att detta scenario händer så pass ofta för mig så kan jag inte annat göra än att vara ledsen ett tag, och sen så glömmer jag väl bort det. Men den där värken i magen sitter kvar och jag blir tom. Jag blir så jävla tom. Och sådär äckligt jävla besviken.